Jag har med tiden blivit bättre på att avgöra om killar gillar mig. Vissa är dock undantag, det finns folk som är så sjukt svåra att läsa. Det värsta är dem som ger en hintar ibland och sedan behandlar en som... inte luft, men någon annan.
Saken jag ville komma till är iallafall att det finns en kille i min klass som jag är rätt säker på att han har lite känslor för mig. Och det suger. För det värsta är att jag inte har några känslor för honom över huvud taget och jag vill inte göra honom upprörd eller sårad. Dessutom känner jag mig aningen iakttagen när han sitter och glor på mig lektionerna i ända...

Han är en söt liten kille (läs LITEN), 150cm lång med fräknar och tandställning. Han tar varje chans han får att prata med mig, sitta bredvid mig och gå med mig i korridoren. I ögonvrån ser jag honom ofta sitta och titta på mig, speciellt när jag skojar eller kramar andra killar. Jag har inget emot honom, men hans beteende får mig att känna mig skyldig även fast jag inte ens är säker på hans känslor.

Det är jobbigt. Det låter som världens I-landsproblem. Men jag känner mig väldigt obekväm och jag blir ledsen.


I'm sorry,
but I'm not gonna write you a lovesong today.
/Miss E

If it makes you happy
It can't be that bad
If it makes you happy
Then why the hell are you so sad
Sheryl Crow - If it makes you happy

Ofta måste vi påminna oss själva om att vi bara lever en gång. Vi måste lära oss att ta vara på våra dagar här. Ibland gäller det att bara göra det man känner för utan att tänka på konsekvenserna.

- Du må ha världens bakfylla idag och din kropp må vara lite mer förgiftad, men fyfan vad roligt du hade igår.
- Du må ha fått en liten bilring runt magen, men vad fan gör det egentligen när det är så otroligt gott med mat.
- Du må strida med de onda i Twiligt, men då får du iallafall träffa Edward.




If It makes you happy,
It can't be that bad...
/Miss E

Vi har alla hört talas om dem, vi har alla skådat dem med våra egna ögon och vissa av oss har till och med axlat rollen att vara en. Vad är det jag talar om? NEWSFLASH - The Mean Girl.

Osäkerhet, ilska och elakhet har påverkat oss människor sedan urminnes tider. Vi har lärt oss att skydda oss själva genom att krossa andra, både fysiskt och psykist. Och det är inte helt ovanligt att dessa egenskaper, eller rentav instinkter, framträder hos dagens unga kvinnor. De blir ofta överrösta med skällsord, en av de vanligaste som vi hämtat från engelskan är bitch.

Hur känner man igen en sådan tjej?
Det finns inga regler som säger hur man ska se ut om man har en ocharmig personlighet. Elakhet är trots allt än känsla och inte ett fysiskt drag. Men eftersom de negativa egenskaperna oftar bottnar i osäkerhet finner man ofta tjejerna gömda bakom smink, tidskrävande frisyrer och utmärkande kläder.  

Var på vägen gick det fel?
Den vanligaste anledningen till att bitchar skapas är behovet av uppmärksamhet. De gör vad som krävs, även fast det kan drabba andra, för att få det dem har sitt sikte på. Ni vet hur man brukar säga; all uppmärksamhet är positiv uppmärksamhet. Avund är självklart en annan bidragande faktor.

Växer detta beteende bort med åldern?
Ständigt debatteras det om hur tonårstjejer beter sig som skit mot varandra och spårar ur totalt. Filmer görs om dem (vem har inte sett den ultimata tonårsrullen Mean Girls med Lindsay Lohan i täten?) och böcker skrivs. Mindre uppmärksamhet riktas mot de lite äldre kvinnorna, som kan vara minst lika vidriga, om inte värre. Så svaret på frågan blir kanske. Jag känner själv en tjej som kunde vara brutalt elak mot folk när hon var yngre, nu har hon tur nog mognat med åren och sprider istället positiv energi runt sig.

Vi ogillar dem, men visst är det något med dem som faschinerar oss?
Något som jag inte kommer underfund med är hur dessa för tillfället misslyckade individer kan ses som så populära. De kröner sig själva till drottningar av den sociala hierarkin och de flesta andra accepterar detta faktum. Vi låter dem hållas. När de är på långt håll viskar vi om dem och när de kommer nära hälsar vi glatt och beter oss som tofflar. Varför vi vill bli omtyckta av dem som har minst vänlighet och kärlek att ge är fortfarande ett mysterium för mig. Men jag antar att även det är en överlevnadsinstinkt. Att hålla sig på god kant med den till synes starke.


Jag kommer gå djupare in på ämnet vid andra tillfällen. Kärlek!
/Miss E

It's like rain on your wedding day
It's a free ride when you've already paid
It's the good advice that you just didn't take
Who would've thought ... it figures
Alanis Morisette - Ironic

Utraget ovanför än från en av mina favoritlåtar. Den är perfekt att lyssna på när man har en dålig dag. Den påminner mig om att jag måste se på livet med lite humor. Jag måste påminna mig själv att skratta åt saker. Det är ofta lätt att göra det i efterhand och mindre lätt då när blixten väl slår till.

Även ödet behöver få sig ett gott skratt ibland, det är nog därför jag ofta hamnar i så obekväma och pinsamma situationer. Och om det är något som man inte kan lära sig med tiden är det att undvika otur. Det ända vi kan göra åt saken är att komma ihåg att efter regn..., kommer solsken!


Live, laugh & love!
/Miss E

När jag var liten fick jag en vacker nalle av mina föräldrar. Den är vit och har en söt, trubbig nos. Från dagen jag fick den drömde jag inte en mardröm på ett helt år.

Nallen sitter fortfarande vid min sängkant, men den är inte längre min skyddsängel mot mardrömmar. Mardrömmar finns det nämligen gott om i min säng vid nattetid. Det är möjligt att nallen har förlorat sin kraft. Eller så var jag helt enkelt lugnare i sinnet då.

Vem bestämmer när jag ska växa upp?
Du själv. Och hela uttrycket 'växa upp' är så fel enligt mig. Jag anser att de mest lyckade personerna är de som har barnasinnet kvar. Fan, sov med ditt gosedjur om du vill det, lek med dina byggklossar och spela gamla töntiga datorspel.

En vis man sa en gång "I date older women cause younger woman tries to be older".

Du kommer inte bli lyckligare av att försöka passa in i mallarna.
/Miss E

Wow! Första riktiga inlägget! Jag är grymt taggad.

Jag känner att jag inte vill gå in allt för hårt och direkt ta upp något riktigt tungt ämne. Så stället tänkte jag tala om något som nu har drabbat oss alla, nämligen hösten.

Hösten är en årstid vi ofta förknippar med mörker. Men det är också en årstid som för många innebär 'new beginnings'. Många av er, inklusive jag, har för ett par veckor sedan kommit tillbaka till skolan igen efter sommarlovet och har vid det här laget fullt upp med allt som det innebär att gå i skolan. Och då talar jag inte bara om läxor, försenade bussar och jobbiga lärare. Utan även om vänner, killar och relationer.

Hur kommer det sig att så många förhållanden tar slut på hösten?
Det är inget som jag på rak arm kan svara på. Det finns det nog ingen som kan. Men något som jag helt klart tror bidrar är steget från den ljuva sommaren till allvaret igen. På sommaren lever vi som i en dröm, vi ser på allt med naiva ögon och det är inte svårt att hitta saker som vi kan njuta av tillsammans med en person som vi tycker lite extra mycket om.

Det må vara udda jämförelse jag kommer med nu, men man kan finna likheter i dokusopor där personer söker efter en man eller kvinna att förhoppningsvis inleda ett förhållande med (t.ex. Bonde söker fru, Bachelorette, Ensam mamma söker). Visst kan det verka lustigt att nästan alla deltagare blir förälskade i personen som söker kärlek? Jag är säker på att det är 100 gånger lättare att bli förälskad och att få det att funka när man inte har något annat som distraherar och inte har några stora krav som ställs på en för tillfället. Man ser inte utanför bubblan, man förstår inte hur allt kommer gå när den obekymmersamma tiden är över. Som jag sa; man lever som i en dröm. När man sedan ska ta förhållandet med sig ut i den riktiga världen där en hel del andra saker och utmaningar väntar, är det lätt att allt vänds upp och ner. Helt plötsligt har du ont om tid, du är trött och förkylningarna biter sig hungrigt fast i dig.

En annan förklaring kan vara frestelser. Ibland kanske det är lite för lätt att glömma bort ens pojkvän när man har en massa hunkar som ler åt en i korridorerna och snabbt lyfter upp ens böcker när man tappar dem i golvet, fast det kanske bara är något som händer i filmer. 

Hur ska man då få det att funka?
Först och främst; prioritera din tid. Planera in tid för både din käresta och dina vänner. Med lite ansträningar från bådas sida kommer det helt klart att funka om ni verkligen tycker om varandra.

--

På tal om hösten och skolan som jag nämnde i början, tror jag verkligen inte att det hade varit något negativt att börja prata mer i skolan om livets verkliga utmaningar istället för att ständigt grubbla över de utmaningar som matteboken kommer med. Vi lär oss hur man stavar rätt, den kemiska betäckningen för alla grundämnen och hur man böjer spanska verb. Men vi lär oss inte mycket om livet. De flesta kommer förr eller senare att lista ut en hel del själva på annat sätt. Men jag tror inte att lite hjälp på traven hade varit helt fel.

Sen så är det mycket svårare att lära ut livsfrågor än algebra. För när det gäller algebra finns det egentligen bara ett sätt som är rätt. Men när det kommer till livet har alla rätt att utforma sitt liv så det blir rätt för dem själva. Dock tror jag det är viktigt att man börjar tala mer om värderingar och att man lär sig att sammarbeta, för det tror jag är något man kommer kunna dra nytta av i framtiden.



Jag ber om ursäkt för ett lite spretigt inlägg, ska bättra mig på den fronten. 
Don't lose hope!
/Miss E